Verkställighetstvist

Vid ut­sök­ning upp­kom­mer ibland så­da­na ma­te­ri­el­la frå­gor som mås­te av­gö­ras för att det ska vara möj­ligt att gå fram­åt i ut­sök­nings­ä­ren­det. Till ex­em­pel är frå­gor gäl­lan­de gäl­de­nä­rens be­tal­nings­skyl­dig­het ef­ter ut­sök­nings­grun­den, el­ler en ut­om­stå­en­des på­stå­en­de om att han el­ler hon äger den egen­dom som ut­mätts så­da­na frå­gor som mås­te av­gö­ras in­nan verk­stäl­lig­he­ten kan fort­sät­ta.

I allmänhet avgör utmätningsmannen själv den här typen av frågor. Med tanke på systemets funktion är det också ändamålsenligt att den här typen av oklarheter och tvister gällande utsökningsärenden inte behöver avgöras av en domstol. Eftersom likadana bevismetoder inte finns tillgängliga i utsökningsförfarandet som vid rättegång, kan det ibland var nödvändigt att tvister där bevisningen är oklar hänskjuts till en domstol för avgörande, för att det ska vara möjligt att gå framåt i utsökningsärendet. Ett sådant förfarande kallas för verkställighetstvist. Det handlar om en slags mellanrättegång inom utsökningen, där ett ärende med stridiga bevis avgörs i en domstol, varefter det avgörande som domstolen meddelar används som grund när utsökningen fortsätter.

Anvisningar för väckande av talan i verkställighetstvist och hinder för det

Vid utsökning kan man alltså framställa en sådan invändning eller ett sådant yrkande mot verkställighet som måste avgöras för att verkställigheten ska kunna ske eller fortsätta. När en utredning som behövs för att avgöra ärendet kan inhämtas med de metoder som finns tillgängliga i utsökningsförfarandet, avgör utmätningsmannen ärendet själv. Om den utredning som behövs däremot inte kan inhämtas i utsökningsförfarandet (till exempel sådan personbevisning som faller utanför utmätningsmannens rätt att få information), ger utmätningsmannen en anvisning om väckande av talan om verkställighetstvist till den som framställt invändningen eller yrkandet. En förutsättning är även att det lagts fram sannolika grunder till stöd för invändningen eller yrkandet och att utsökningsärendet blivit oklart av denna anledning. Anvisningen kan också ges av den domstol som behandlar utsökningsbesvär. Målsäganden kan också väcka talan i verkställighetstvist utan en anvisning, även om det enligt utmätningsmannens bedömning inte har lagts fram sannolika grunder till stöd för invändningen eller yrkandet mot verkställighet.

I alla situationer kan en anvisning om väckande av talan i verkställighetstvist inte ges eller talan väckas utan en anvisning. Till exempel kan ett ärende inte längre behandlas som en verkställighetstvist efter att ett en slutlig redovisning genomförts i ärendet.

Behandling av talan i verkställighetstvist i domstol

En talan i verkställighetstvist är en normal talan i tvistemål, som anhängiggörs genom att lämna in en skriftlig stämningsansökan till kansliet vid den behöriga tingsrätten. Parterna i verkställighetstvisten är borgenären och gäldenären i utsökningsärendet samt en eventuell utomstående, vars rätt verkställigheten gäller. Om talan i verkställighetstvist har väckts genom anvisning, svarar parterna i regel själva för sina rättegångskostnader i verkställighetstvisten. Om talan i verkställighetstvist däremot har väckts utan anvisning, är den part som förlorat tvisten i regel skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader. Dessutom kan staten i vissa situationer åläggas att ersätta rättegångskostnaderna för den part som vunnit verkställighetstvisten.

Vid en verkställighetstvist avgör domstolen ett privaträttsligt tvistemål. Däremot kan frågor som gäller utsökningsförfarandet inte vara föremål för en verkställighetstvist, och domstolen tar inte heller i en verkställighetstvist ställning till huruvida utmätningsmannens åtgärder varit korrekta. En bart en rättsfråga kan inte heller hänskjutas till en domstol för avgörande som en verkställighetstvist, utan utmätningsmannen ska själv avgöra rättsfrågor i samband med utsökningsärendet.